Frukke och Ellinor

Ett sällsamt möte

Om jag ska vara riktigt ärlig var det inte en särskilt lämplig tid i mitt liv för en ny häst, men ibland liksom bara händer saker och i början av mars 2015 kom hon till gården där jag bor och jobbar.

 

Frukke 7 mars 2015


Vid första mötet med Frukke kände jag omedelbart att hon var en helt annan sort än min förra häst Nilsson, som hastigt förolyckats i september året innan.

Till skillnad från egensinnige, bufflige och mig mycket käre Nilsson, förmedlade Frukkes kloka mandelformade ögon, vänliga snusande mule och tålmodigt inkännande personlighet en känsla av sinnesro och ett behov av att liksom växla ner, sänka axlarna och andas.

Jag var i en period med enorm arbetsbörda på gården och stunderna med Frukke blev korta och gav mig snart ett dåligt samvete.
Våren kom och en solig dag i månadsskiftet maj-juni blev jag presenterad för en glad, trevlig och pratsam kvinna, typ i min egen ålder, Gunilla. Hon var på besök i Tyresta tillsammans med sin vän Alexandra som har sin häst i stallet.

Vi pratade en lång stund och hon berättade om sin dotter Ellinor, 18 år, som haft egen ponny tidigare, men avstått hästeriet för att satsa på skolan. Jag fick höra om Ellinors sjukdom, att hennes planer för framtiden måste skjutas på. Ellinor skulle ta studenten om någon vecka, men efter det kanske hon kunde få komma till stallet då och då och andas lite hästdoft som hon saknat?
- Åh, hon är så välkommen, sa jag. - Och jag har en häst som behöver både ridas och pysslas med. Hon kan väl komma och prova?

Jag drog verkligen en vinstlott! Ingen hade kunnat hitta en bättre, pålitligare, noggrannare medryttare! Ellinor och Gunilla hjälpte till med både det ena och det andra, även Gunilla kom sig upp på hästryggen, oftast barbacka(!) på nordsvensken Ullis. Året 2015 slutade så sorgligt och mitt eget korta möte med Ellinor har lärt mig ett annat sätt att se på livet. Men det sällsamma mötet mellan Ellinor och Frukke var ändå något utöver det vanliga.

I januari tyckte jag att Frukke tappat vikt, trots fri tillgång på foder av god kvalitet. Foderstaten uppgraderades efter konstens alla regler. Men Frukke hade ingen aptit och lämnade det mesta av fodret. Kunde det vara parasiter eller kanske tänderna? Något slags värk i kroppen? Inget tydde på det. Kanske var hon deprimerad? Ellinor var Frukkes speciella människa, alla som sett de båda tillsammans tänkte nog att det vore rimligt.

Frukke hade feber nästan varje dag, så något annat än depression måste det ändå vara.
Nästa steg i detektivarbetet var att ta blodprov. Analysen uteslöt t ex cushings syndrom, som vi hade klurat på. MEN, veterinären sa att proverna såg mycket märkliga ut, och att det var dags att ta Frukke till klinik. På kliniken togs en massa ytterligare blodprov, biopsi från tarmväggen, slemprov från luftvägarna. Det kunde konstateras att Frukke var struppipare, dock utan symptom. Lungsäckarna såg normala ut. Andningen lät inte riktigt normal, så det blev också lungröntgen. Sen fick vi åka hem. Och vänta.
Frukke blev tunnare och tunnare, hade ingen aptit och hade feber så gott som varje dag, men var lika mild och vänlig som alltid.
Den 19 april fick jag besked från veterinären att man fortfarande inte kunde ställa en säker diagnos, men det stod helt klart att Frukkes tillstånd var mycket allvarligt och att det inte fanns något att göra för henne. Två dagar senare, den 21 april var Frukke borta.

Eller är hon inte borta? Kanske har hon kommit hem?

 

 9 december 2015

 

 

// Katarina Warg
Tyresta gård
Haninge

 

 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0