I slutändan var det jag som var idioten.

Den senaste veckan har jag verkligen påmints om hur många fantastiska människor jag har omkring mig. Människor som bryr sig om mig, stöttar mig när jag behöver mig stöd och uppmuntrar mig till att vara den bästa verisionen av mig jag kan vara - en kämpe som ska besegra cancern. Gamla klasskompisar jag inte umgicks med speciellt ofta har tålmodigt suttit och lyssnat i timmar på mina tankar, Nina lyckas få mig att aldrig tappa drivet, mina föräldrar har blivit sjuksköterskor och personliga assistenter, gänget i stallet är världens bästa hejarklack och mina bästa vänner är precis som vanligt - redo att göra vad som helst när som helst för att få mig att må bättre. Jag har verkligen det bästa teamet man hade kunnat tänka sig.
 
 
Men trots att jag har människor som ger mig miljoner anledningar att vara glad, så är jag aldeles för öppen för sårande kommentarer. I dagens inlägg vill jag dela med mig av en riktig svaghet jag har, som jag måste jobba på. 
 
 
Detta hände igentligen ganska länge sedan, men jag kommer ihåg känslan jag fick så väl. En kväll kom en äldre dam in i stallet. Någon jag varket sett eller pratat med innan. Hon kom in i stalldelen där jag och Mamma har "våra" hästar när Mamma tog hand om Frukke och jag städade upp bland greparna och spadarna. När vinden började vina så hoppade Frukke till och blev rädd, men lugnade snabbt ner sig eftersom Mamma stod precis bredvid och eftersom hon ändå är en väldigt lugn häst. Men då kom det. En kommentar som dramatiskt nog kändes som en kniv i hjärtat. Med bara en mening lyckades denna främnling antyda att jag inte tar hand om min häst ordentligt.
 
 
Nu kan ju hennes verision av händelsen låta annorlunda, om det skulle vara hon som berättade den. Hon kanske hade fått det intrycket tidigare på något annat sett, eller så kanske hon tycker att jag som vuxen borde kunna ta ansvaret för min häst själv, utan att min Mamma ska behöva vara någon slags slav till mig. Kanske var hon en sådant som känner att det är nödvändigt att säga så mycket som möjligt av det man tänker. I vilket fall är ju det sådant som händer. Jag håller på med en sport där det finns mycket åsikter som dess utövare gärna delar med sig av. Det kanske är naivt, men jag tror inte att någon människa försöker skada någon annan med flit. De som skadar andra gör det ofta av missförstånd, psykisk ohälsa, okunnighet eller vad jag tror var fallet här - välmening. 
 
 
Vilopaus i en vilostol som en av alla dessa eldsjälar sjänkt till stallet. Här måste jag ofta återhämta kroppen
efter tuffa ridpass eller liknande. Passar då ofta på att smörja läder. 
 
 
Det enda jag vet var att det gjorde så ont att höra det. Hade jag varit friskare hade jag troligen inte brytt mig. Men nu var allt jag kunde tänka på hur mycket jag kämpar för att kompensera för min svaga kropp. Hur mycket längre tid det tar mig att uppfylla min standard för min häst's välmående, vilken är hög men värd att jobba för. Hur jobbigt det är för mig att behöva ta hjälp av min Mamma varje dag, trots att hon kommer på mitt initiativ, så att jag inte hamnar i en situation som hotar säkerheten i stallet. Hur mina mornar ser ut, och hur mycket kraft det tar mig att kommma upp ur sängen. Hur mycket jag kämpar varje dag för att fungera som en vanlig människa som kan jobba och ta ansvar. Hur mycket jag försöker, hela tiden. 
 
 
...Och denna människa antydde att hon tyckte att jag var lat och ansvarslös. 
 
 
Men denna människa visste inte att jag hade cancer. För henne var det en omtänksam kommentar till en bortskämd, lat unge. Och det är inte hennes fel. Man skulle kunna säga att det inte var rätt av henne att lägga sig i när man inte är insatt. Jag hade kunnat skriva mer om vad hon faktiskt sa, mer om hur dåligt jag mådde och mer om "hur fel hon hade". Sedan hade ni kunnat kommentera hur ni tycker att hon är en idiot och hur bra jag är. Det kanske skulle få mig att må bättre för stunden.
 
 
Men sanningen är att denna kommentar kunde ha varit vad som helst, tills den gick igenom mitt huvud och blev riktigt elak. Det är min reaktion och mitt perspektiv som gjorde att det är något man absolut inte borde säga till mig. Men i slutändan kommer inte alla människor kunna förstå min kamp. I varje satsning är det så lätt att få små inblickar i vad människor gör, och sedan basera sin åsikt om dessa människor baserat på det perspektivet. Som när man ser bonden ta en fikapaus, utan att veta att hen har jobbat hårt på åkern i flera timmar för att förtjäna denna paus. 
 
 
Efter Matteprov på akuten. Tänk om jag hade tänkt "näe, det finns folk som tycker detta är en dålig
idé" och gett upp. Då hade jag inte haft mitt diplom nu. 
 
 
Jag lät en människas perspektiv tappa mitt fokus, göra mig otroligt ledsen och i stort sett förstöra min dag. Allt medan jag egentligen vet att jag inte är lat, och trots att jag har ett så härligt gäng som stöttar mig oavsett vad. Jag lät en negativ främling få mig att tappa fokus och glömma hur många som  bryr sig om mig. Om det är någon som är en idiot så är det faktiskt jag.
 
 
//Ellinor Carlsson
My
2015-11-25 @ 16:58:22
URL: http://www.myes.blogg.se

Du är så stark! Jag har inte alls läst din blogg länge och vet inte heller din historia men den berör av det jag läst. Min mamma genomgår nu både strålning och cellgifter, det kom "akut" och jag kan genom henne förstå till viss del hur det känns med "andras ögon" på en... Styrke kram

Svar: Tack så mycket för din fina kommentar! Det gör mig så glad att läsa att jag berör, och samtidigt berör det mig att höra vad din mamma går igenom. Att ha cancer är tufft, såklart, men att se någon som står nära vara sjuk måste vara helt förfärligt... På ett annat men ändå liknande sätt. Skulle det vara någonting jag kan hjälpa dig med via email så kan du nå mig på Ellicarlsson@live.se. Vare sig du vill ha tips, stöd eller bara ventilera. Om mitt perspektiv kan göra det det minsta lättare för er så är det en bra grej, tycker jag! Kramkram!

//Elli
Tränarbloggen




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0