I slutändan var det jag som var idioten.

Den senaste veckan har jag verkligen påmints om hur många fantastiska människor jag har omkring mig. Människor som bryr sig om mig, stöttar mig när jag behöver mig stöd och uppmuntrar mig till att vara den bästa verisionen av mig jag kan vara - en kämpe som ska besegra cancern. Gamla klasskompisar jag inte umgicks med speciellt ofta har tålmodigt suttit och lyssnat i timmar på mina tankar, Nina lyckas få mig att aldrig tappa drivet, mina föräldrar har blivit sjuksköterskor och personliga assistenter, gänget i stallet är världens bästa hejarklack och mina bästa vänner är precis som vanligt - redo att göra vad som helst när som helst för att få mig att må bättre. Jag har verkligen det bästa teamet man hade kunnat tänka sig.
 
 
Men trots att jag har människor som ger mig miljoner anledningar att vara glad, så är jag aldeles för öppen för sårande kommentarer. I dagens inlägg vill jag dela med mig av en riktig svaghet jag har, som jag måste jobba på. 
 
 
Detta hände igentligen ganska länge sedan, men jag kommer ihåg känslan jag fick så väl. En kväll kom en äldre dam in i stallet. Någon jag varket sett eller pratat med innan. Hon kom in i stalldelen där jag och Mamma har "våra" hästar när Mamma tog hand om Frukke och jag städade upp bland greparna och spadarna. När vinden började vina så hoppade Frukke till och blev rädd, men lugnade snabbt ner sig eftersom Mamma stod precis bredvid och eftersom hon ändå är en väldigt lugn häst. Men då kom det. En kommentar som dramatiskt nog kändes som en kniv i hjärtat. Med bara en mening lyckades denna främnling antyda att jag inte tar hand om min häst ordentligt.
 
 
Nu kan ju hennes verision av händelsen låta annorlunda, om det skulle vara hon som berättade den. Hon kanske hade fått det intrycket tidigare på något annat sett, eller så kanske hon tycker att jag som vuxen borde kunna ta ansvaret för min häst själv, utan att min Mamma ska behöva vara någon slags slav till mig. Kanske var hon en sådant som känner att det är nödvändigt att säga så mycket som möjligt av det man tänker. I vilket fall är ju det sådant som händer. Jag håller på med en sport där det finns mycket åsikter som dess utövare gärna delar med sig av. Det kanske är naivt, men jag tror inte att någon människa försöker skada någon annan med flit. De som skadar andra gör det ofta av missförstånd, psykisk ohälsa, okunnighet eller vad jag tror var fallet här - välmening. 
 
 
Vilopaus i en vilostol som en av alla dessa eldsjälar sjänkt till stallet. Här måste jag ofta återhämta kroppen
efter tuffa ridpass eller liknande. Passar då ofta på att smörja läder. 
 
 
Det enda jag vet var att det gjorde så ont att höra det. Hade jag varit friskare hade jag troligen inte brytt mig. Men nu var allt jag kunde tänka på hur mycket jag kämpar för att kompensera för min svaga kropp. Hur mycket längre tid det tar mig att uppfylla min standard för min häst's välmående, vilken är hög men värd att jobba för. Hur jobbigt det är för mig att behöva ta hjälp av min Mamma varje dag, trots att hon kommer på mitt initiativ, så att jag inte hamnar i en situation som hotar säkerheten i stallet. Hur mina mornar ser ut, och hur mycket kraft det tar mig att kommma upp ur sängen. Hur mycket jag kämpar varje dag för att fungera som en vanlig människa som kan jobba och ta ansvar. Hur mycket jag försöker, hela tiden. 
 
 
...Och denna människa antydde att hon tyckte att jag var lat och ansvarslös. 
 
 
Men denna människa visste inte att jag hade cancer. För henne var det en omtänksam kommentar till en bortskämd, lat unge. Och det är inte hennes fel. Man skulle kunna säga att det inte var rätt av henne att lägga sig i när man inte är insatt. Jag hade kunnat skriva mer om vad hon faktiskt sa, mer om hur dåligt jag mådde och mer om "hur fel hon hade". Sedan hade ni kunnat kommentera hur ni tycker att hon är en idiot och hur bra jag är. Det kanske skulle få mig att må bättre för stunden.
 
 
Men sanningen är att denna kommentar kunde ha varit vad som helst, tills den gick igenom mitt huvud och blev riktigt elak. Det är min reaktion och mitt perspektiv som gjorde att det är något man absolut inte borde säga till mig. Men i slutändan kommer inte alla människor kunna förstå min kamp. I varje satsning är det så lätt att få små inblickar i vad människor gör, och sedan basera sin åsikt om dessa människor baserat på det perspektivet. Som när man ser bonden ta en fikapaus, utan att veta att hen har jobbat hårt på åkern i flera timmar för att förtjäna denna paus. 
 
 
Efter Matteprov på akuten. Tänk om jag hade tänkt "näe, det finns folk som tycker detta är en dålig
idé" och gett upp. Då hade jag inte haft mitt diplom nu. 
 
 
Jag lät en människas perspektiv tappa mitt fokus, göra mig otroligt ledsen och i stort sett förstöra min dag. Allt medan jag egentligen vet att jag inte är lat, och trots att jag har ett så härligt gäng som stöttar mig oavsett vad. Jag lät en negativ främling få mig att tappa fokus och glömma hur många som  bryr sig om mig. Om det är någon som är en idiot så är det faktiskt jag.
 
 
//Ellinor Carlsson

Nerium debuttränar för Jan Ove

Idag har jag och Nerium fått möjligheten att få träna för Jan Ove vilket var mycket givande.
 
 
 
Vi tog allt från början, hur man longerar. 
1. Börja med att longera i hästens styva sida.
2. Se till att få hästen att gå ifrån dig, du ska inte backa. 
3. Använd din pisk i horisontell riktning, inte vertikal. 
 
 
Hur man rider den ungahästen. 
1. Börja på rakt spår tidigt.
2. Rid volter i det styva varvet (i Neriums fall, den högra sidan) 
3. Rid något utåtställd på spåret i det andra varvet. 
 
Min svårighet var att släppa efter tillräckligt i ytter för att få honom att slappna av i sin överlinje. 
 
Jag lärde mig minst lika mycket som Nerium och det var verkligen nyttigt att få nya infallsvinklar och tips från en som verkligen kan och är erfaren inom unghästar.  
 
 
Nu kan Nina och jag jobba vidare med nya övningar för att utveckla denna fina häst yttligare. 
 
// Matilda 

Det rullar på

Detta har varit ett par lugna dagar med hästar och vänner. Dagar utan massa läkarbesök och hårdträning, något som helt klart har varit nödvändigt! Just nu håller jag på att återhämta mig ifrån behandlingar som har tagit väldigt hårt på kroppen vilket har gjort mig trött och ofokuserad. Det är lätt att känna att man direkt vill upp i sadeln igen och köra stenhårt när man kan, men jag ska låta mig ta det lungt ett tag till. Låta kroppen läka och låta tankarna hinna med. Det är ingen idé att pressa sigsjälv bara för att man kan. Fokus just nu är att må så bra som möjligt, och så länge träning får mig att må bättre så ska jag göra det, men det är inget slut i sigsjälv. 
 
Ridningen har därför inte varit speciellt intensiv. Det har varit mycket uteritter med fokus på lösgjordhet och skrittarbete på ridbanan. Mycket sidvärtsrörelser för att hålla igång huvudet och kroppen på Frukke, och för att inte slita på migsjälv. Jag har också ändrat lite på uppläggen på ridpassen. Istället för att pressa migsjälv och hästen till att prestera 100% i 30 minuter så värmer jag upp i lugn takt och ser till att istället träna effektivt i fem eller tio minuter. Helt beroende på hur mycket jag orkar. Det är mycket bättre att jobba lite men effektivt, än att jobba länge utan att rida ordentligt. Det är verkligen otroligt jobbigt mentalt, eftersom man ibland känner att man vill få igenom någonting man har påbörjat som behöver mer tid. Istället gäller det att ta ett steg tillbaka, andas och påminna migsjälv att det är okej att inte alltid vara på topp. Det är ju snarare så att om jag skulle kunna prestera som vanligt under dessa omständigheterna skulle det tala negativt för mina färdigheter som frisk ryttare. 
 
 
 
Sedan har jag lite roligare nyheter! Jag har äntligen fått tjänsten Avancerad Sjukvård i Hemmet, vilket innebär att många av de små sakerna jag innan har behövt åka in till sjukhuset för att göra kan nu göras hemma. Detta kommer ge mig mer tid till min rehabilitation och jag kommer slippa se lika många sjuka, svaga människor. Sjukhusmiljön är verkligen mentalt jobbig för mig, så jag hoppas jag kommer må lite bättre generellt nu. Dessutom råkar de privata sjukvårdsteamet vi anställde vara riktiga proffs. De har under denna veckan engagerat sig otroligt mycket i mitt välbefinnande. De stoppar inte bara i mig mediciner och hoppas på att jag slutar klaga, utan de gör det till en prioritet att jag ska vara smärtfri och må så bra som möjligt, både mentalt och fysiskt. Det känns lite fånigt, men det är nästintill rörande när de frågar "Och hur går det med Frukke då?". Dessutom så ska jag också få träffa en ny psykolog, dietist och en fysterapeut. Är otroligt taggad på att utvecka ett upplägg med dem hur jag ska träna, tänka och äta. 
 
Mycket spännande på ingång, det vill säga. Inte lika mycket spännande har hänt, och det är okej.
 
Tills nästa gång hoppas jag att ni har en trevlig höst!
 
//Ellinor Carlsson
RSS 2.0