Att våga behålla sin vision när planen faller samman

 

Nu är augusti över, och planen jag tidigare i år utvecklade för min hösttermin 2015 kommer inte hålla. Istället för att åka till England och läsa på universitet så är jag nu fast i Sverige med helt andra förutsättningar.

 

Jag tror att man lär sig planera extra väl som ryttare. Inte bara är det en tidskrävande sport, men det är också så många detaljer i ett ekipages upplägg som ska fungera för att nå framgång. Jag har lärt mig att älska planer. Inte bara i hästsammanhang, utan jag är lätt beroende av att planera mitt liv så mycket som möjligt, just eftersom jag är så pass övertygad om att en bra plan kan hjälpa så otroligt mycket när man har en vision för hur man vill ha sin tillvaro. Må det vara en vision för framgång som ryttare, akademisk framgång eller vad som helst.

 

Men det går ju inte alltid som man tänkt, oavsett hur bra plan man har. Här om dagen hade jag planerat ett lösgörande ridpass på ridbanan. Inget komplicerat alls, men kroppen ville inte med. Jag var helt enkelt för fysiskt trött för att klara av att göra det. När man sitter där i sadeln och tvingas inse att planen för dagens träning inte kommer att gå att genomföra känns det töntigt nog som ett enormt misslyckande. Istället för att se en plan som inte funkar tror jag många kan känna igen sig i att se en vision som man inte kan nå. Det är så feltänkt, tycker jag, att man kan ledas till att ta motgångar och ändringar i planer som misslyckanden. Låt mig förklara genom att berätta lite mer om mig.

 
Jag skulle ljuga om jag skulle skriva att jag kommer ihåg hur jag kände när jag lades in på sjukhuset under mina slutexamen i gymnasiet, men jag kommer ihåg hur arg jag var. Min gymnasielinje var baserad på två år av förberedande inför slutprov som utgjorde ungefär 75% av betygen vi fick i slutändan. Detta innebär att jag hade förberett mig i två år för att göra så bra ifrån mig som möjligt på proven, och sedan kommer en läkare och säger att jag inte kan igenomföra dem alls. Nu var denna situation kanske mer dramatisk än mitt problem med att inte orka igenomföra mitt ridpass, men det var samma känsla av ilska och hopplöshet.  
 
 

 

 Här har vi mig i våras just innan ett av dessa prov. Pigg nog att sitta upp, men var tvungen att använda rullstol. Det gör inte så mycket om man vet vad man vill.

 

Jag tror att det som räddar en i sådana situationer är visionen man har. Planen, att göra slutprov i skolan förstördes, men jag var så inriktad på mitt mål att få min IB-examen för internationella studier hösten 2015 att situationen jag hamnat i ändå inte gjorde att jag gav upp. Med hjälp av mina föräldrar, läkare och lärare ändrades planen och jag fick skriva ett flertal prov ifrån sjukhussängen. Det var inte bra förutsättningar för prestation alls, men jag glad att jag valde att justera min plan efter min situation istället för att ge upp.
 

Det gick inte så bra som jag hade tänkt mig med mina slutbetyg, men jag fick mitt IB-diplom, fick bra betyg och kom in på mitt drömuniversitet. Tyvärr var knölen i benet inte en infektion eller en böld, utan en cancertumör. Det skulle vara så himla lätt att ge upp min dröm att studera utomlands nu, men jag vill hellre se det som en ändring i plan än ett misslyckande. Så nu har jag fått uppskov från mitt universitet och samtidigt har jag återupptagit min ridning, något ni ska få följa här på tränarbloggen.

 
 
Oavsett vem man är eller vad man vill göra tror jag att varje människa med en vision måste lära sig att värdera visionen man har mer än bekvämligheten i planen man har för att uppnå sitt mål. Det gäller bara att se till de nya förutsättningarna och jobba ifrån dem på ärligast möjliga sätt för att komma dit man vill vara. Det är värt att komma ihåg under de jobbigaste motgångarna, att våga ändra plan utan att kompromissa sin vision.
 


Läsare av Tränarbloggen kanske känner igen mig ifrån inlägg skrivna tidigare under sommaren (HÄR och HÄR kan man läsa dem).  Eftersom dessa inlägg har uppskattats har jag och Nina kommit överens om ett samarbete framöver. Detta innebär att ni kommer att få inlägg ifrån mig veckovis om mina upplevelser av att komma igång med ridningen igen och hur det hjälper mig i min kamp mot cancer.

Ellinor Carlsson

 

Lyckliga hästar på betet.

 
Nerium
Unghästarna njuter av sommarbetet.
Vi får härliga hästar att arbeta med i höst.

Lyckan att vara uppfödare

Nu fattar jag känslan som en uppfödare har. 
BeStrong växer och frodas på betet.
 
 
 
 
 
RSS 2.0