Dressyrtanten på ridläger

Mitt förra ridläger med övernattning var på 70-talet. Mina coola kompisar och jag tillbringade 10 dagar på ett ponnystall i finska Tavastland. Vi red två pass varje dag, pysslade om våra små skötponnyer (konikponnyn Drop var min favorit), vi pratade hästar och ridning dag och natt. Lite bus ställde vi naturligtvis till med, coola som vi var; vi åkte fast för tjuvrökning, terroriserade våra lägerkompisar med hartsfiol och slogs om de tre lägerkillarna Peter, Tom och Thomas. Gissningsvis skulle lägret hos Nina ha både likheter och olikheter med detta läger.

Idén till ett ridläger för företagande kvinnor föddes under en skrittpaus på en dressyrlektion på Chaplin. Företagare får aldrig lära sig nog om ledarskap och om att sätta målbilder och vad vore då bättre än att kombinera Ninas kunskaper och erfarenhet kring ledarskap och mental träning med några härliga ridpass. Datumet spikades, inbjudan skickades och fredagen den 4/5 intog sju förväntansfulla damer herrgårdsflygeln. Rummen fylldes med resväskor, sängkläder, ridkläder, stövlar, hjälmar och glatt prat. Jag kunde inte låta bli att tänka på det förra lägret, rätt så likt, faktiskt.

Innan fredagens ridpass föreläste Nina om vikten av att sätta målbilder och hur vägen från idé till färdig produkt skall hanteras genom systematisk analys från tillgångar och hinder till handling. Väldigt användbart för såväl företagare som ryttare i olika nivåer.  Många sågs nicka igenkännande och hjärncellerna började arbeta febrilt; behöver en medelålders hobbyryttare ha mål med sin ridning? Detta skulle vi fundera på. Vi indelades sedan i två ridgrupper, de fyra kategorierna var: Ninas elev med egen häst, Ninas två elever med lånade hästar, en ännu-inte-Ninas- elev med egen häst och tre dito med lånade hästar. Ett ridpass på fredag och två på lördag varav det sista med grupper om två ryttare, allt för att få träningen ännu mera intensiv. I programmet ingick också bastubad med tillhörande eftersnack, middag med goda drycker, lunch på Centralkrogen i Väderstad och ännu ett teoripass. Vår uppgift blev sedan att skriva upp våra egna målbilder med ridning: var står jag nu, var vill jag vara om ett halvår och hur skall vägen dit vara. Dessa sammanfattades på lördag eftermiddag, trots många skratt (”här är jag nu: min häst springer och jag drar, här är jag om ett halvår: 62%”) kändes det att detta var ”på riktigt”. Ridning inte bara är en sport bland andra utan en konst som man utövar med ett stort, levande djur med egen vilja och där den mentala andelen i träningen är minst lika betydelsefull som den fysiska. Att då ha en tränare som Nina som förstår detta och som dessutom ställer sina fina, vältränade tävlingshästar till en vanlig ryttares förfogande är guld värt, i alla fall för mig. Jag åkte hem från lägret med nyvunna väninnor, full av inspiration och energi och en fullständigt mörbultad kropp. Precis som för 40 år sedan.

Min målbild? Rida seriebyten på Chaplin med kandar i december. Stoppa mig om ni kan!


Svägerskorna Yvonne och Ritva på Dion och Chaplin

Nästan hela glada gänget i ett gruppfoto!

Vid tagneterna,
Ritva Krokfors Wretemark




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0